den som är sjuk har inget
fredag den 11 december 2015.
Jag tänkte bara uppdatera dig på hur det går för mig och min ryggjävel. Nu har jag precis träffat min ryggkirurg igen och vi har väl kommit fram till att det blir en operation. Vi har däremot inte bestämt vilken sorts operation som skall utföras, det beror lite på hur mycket artros det var i facettlederna på den aktuella nivån. Om jag har tur så kan han sätta in en diskprotes och har jag inte tur så blir det ytterligare en steloperation.
Om det blir en diskprotes så blir läkningstiden kortare, men om smärtan orsakas av facettlederna så kommer inte den operationen bli så bra. Om jag själv fick bestämma så skulle han få steloperera resten av min rygg… i alla fall den delen som redan är stelopererad skulle han få skruva ihop med bäckenet så ingenting rörde sig mera. Som du kanske redan vet så är det ju min värk som är mitt problem, jag kräver inte längre att jag ska kunna fungera normalt eller klara av att jobba, även om det självklart är mitt mål.
Jag vet inte riktigt ännu när operationen blir av, men det känns som att min kirurg är inställd på att göra den rätt så omgående. Jag ska vara ärlig nu och säga som det är… jag är på gränsen till att ge upp den här kampen… min kraft börjar ta slut… eller den är faktiskt slut redan. Jag har haft den här värken mer eller mindre sedan nittonhundranittiofem, och det tar ut sin rätt. De sista fem åren har varit en mardröm… det är bara de gånger jag varit sövd för operation som jag varit smärtfri… och då jag haft ryggmärgsbedövning.
Tyvärr så syns ju inte värk på någon röntgen eller i något blodprov… samma sak med psykisk ohälsa… går ju inte att se tyvärr. Jag kommer att göra denna sista operation… men sedan så orkar jag inte mer insatser, jag vill inte se en doktor till så länge jag lever, detsamma gäller kontakter med myndigheter… jag är trött på att behöva vara en bidragstagare eller en parasit på samhället… för det är vad jag känner mig som. Jag misstänker att alla mina sjukhusvistelser och operationer har kostat samhället tio miljoner minst… pengar jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka till samhället.
Jag har blivit misstrodd av myndigheterna… och jag antar att det finns en och annan läkare som också misstrott mig eftersom jag inte fått någon hjälp från dem… t.ex. smärtkliniker. Min husläkare har remitterat mig dit flera gånger men de har bara svarat att ge din patient värkmedicin… bl.a. bl.a. Nu är jag jagad av kronofogden och kommunen… alla vill ha pengar av mig men jag har inte några. Då jag är en enkel man och alltid jobbat med kroppen och mina händer, så har jag ju genom ryggvärken förlorat hela mitt kapital… jag har bara kroppen att betala med.
Den som har hälsan har allt… den som är sjuk har inget. Jag hade tänkt att jag skulle skicka det här brevet till min handläggare på försäkringskassan… det var därför jag skrev att det skulle vara en uppdatering, men nu vet jag inte längre om jag vill skicka det till henne… jag vill inte att någon ska behöva må dåligt för att jag gör det. Jag vill verkligen förklara för myndigheterna hur det är ställt med mig och hur jag mår… men det är ju vanliga människor på sina poster som gör sitt jobb… det är inte meningen att de ska behöva må dåligt för att jag gör det… visserligen så är det delvis deras beslut som gör att det är så här jobbigt… men värken kan ju de inte rå för.
Jag ber om ursäkt om det är någon som mår dåligt över att behöva läsa detta, men jag behöver verkligen få ur mig det här innan jag spricker. Min handläggare på socialen skrev till mig att hon tycker att jag och frun är tappra som kämpar på trots alla motgångar… ja, eller hur? Vi har ju inte något val… så jag skulle inte kalla det tappert. Jag har dessutom redan brutit ihop och givit upp många många gånger redan. Om jag har skickat det här brevet till en myndighet så vill jag att den som läser detta ska förstå att det här inte är någon led på något sätt… det här handlar om liv och död. Tiden där alla är skyddade i vårt samhälle är förbi… eller den har nog aldrig funnits… det finns bara skydd till de som orkar söka hjälp och uppfylla alla kraven som ställs på dem. Om du inte orkar skaffa fram dina eventuella kontoutdrag och fylla i alla handlingar så är du chanslös.
Det här är på riktigt… det är ett riktigt liv det handlar om… det tål att tänkas på. Vi lever i våra egna bubblor och ser på något sätt inte ut på livet runt ikring dem… folk dör på gatorna värden över, och vi dör inombords bit för bit. Vi kliver över frusna tiggare utanför våra välfyllda butiker i jakten på ingredienserna till den där nya moderna maträtten vi hade tänkt laga till som en bra avslutande middag på arbetsveckan. Vi handlar ingredienser som den vanlige arbetaren bara drömmer om att köpa för den moderata lön han får ut för sitt lågstatusjobb.
Pappa… varför äter vi aldrig oxfilé? Jo du förstår det är ett väldigt dyrt kött… det är bara rika som har råd att äta sådant kött… pappa… varför är vi fattiga? Nä, vi är inte fattiga, titta på människor världen runt… de har inte alltid mat att äta, de har inte alltid kläder att sätta på sig… eller har någonstans att bo. Vi är rika, fortsätter jag… åtminstone om man ser till hur de flesta andra har det i den här världen… hmm, om vi nu är så rika, varför åker vi aldrig på semester då? jag vet inte… vi har helt enkelt inte något behov av att åka på semester eftersom vi bor i en sommarstuga mitt i naturen… och så har vi ju inte råd, jo så är det… så är det.