ensamheten
torsdag den 3 december 2015.
Igår kväll var det den värsta kvällen på länge… ändå var det inte någonting mot vad denna dag var. Jag började morgonen med att försöka vara lite social med mina barnbarn… det var en mysig stund när den lilla gumman lutar sitt huvud mot mig och tyar sig till mig. Barnen förlorade sin far för ett tag sedan och de behöver verkligen en pappa, storebror eller morfar, farfar… en manlig förebild helt enkelt.
Jag sörjer verkligen det faktum att jag inte kan vara den där bra morfadern som orkar och har råd att göra massa saker med barnbarnen. Det är samma visa vad gäller mina egna barn, min far, bror, syskon osv.… det finns inte någon ork när värken kryper upp på skalan och närmar sig en åtta. I morse så gav jag mig på att skura rent spisen och kaklet där bakom och det var så jävla dumt. Min rygg gick av… och jag menar verkligen att det var så det kändes… vidrig värk.
Den mysiga morgonen slutade när barnbarnen gått till sina respektive aktiviteter för dagen. Jag orkade inte längre hålla det inom mig utan jag blev rätt så dryg och otrevlig mot min nära och kära. Tyvärr så har jag fått äta skitmycket medicin idag, och det är så äckligt att proppa kroppen full med kemikalier som man dessutom mår skitdåligt av… särskilt när de går ur kroppen. Jag skrev ju att jag helst av allt skulle vilja vara död, och det är så jag känner när värken är outhärdlig.
När värken är outhärdlig, är faktiskt ett luddigt begrepp, för ibland så får skallen nog av en fyra på VAS, och ibland så klarar man sig upp till en sexa, men som sagt var så är det mycket som spelar in i hur jag tar värken. Det är skrattretande egentligen att försäkringskassan anser att jag kan jobba när jag har så här. Jag skriver ju det här till bl.a. Försäkringskassan och alla andra myndigheter som krossar sjuka människor på daglig basis, men också för att jag ska lätta på trycket så att jag inte sprängs.
Jag har egentligen inte någon att prata med om allvarliga eller privata saker. Inte ens min fru går att prata med. Jag känner direkt jag har öppnat munnen och beklagat mig över värken, att det är fel att nämna det för de jag trots allt träffar… men det är så svårt att bara hålla masken hela tiden. Det måste vara skitjobbigt att varje gång få höra hur ont jag har… jag tror att man säger det för att förklara att man inte är lat eller ointresserad… utan man har bara inte tillräckligt energi som krävs för att fungera rent kognitivt… för att inte tala fysiskt.