ett bättre liv
torsdag den 26 februari 2015.
Jag blir snart galen av den här satans värken, jag står inte ut med den längre… jag är sjukt trött på att vara sjuk och trött. Dagen började med mycket värk i si-leden med utstrålningar ned i benet, och jag skulle nog säga en sexa på vas-skalan. Att ha en sexa låter ju inte så farligt, men när det håller på dygnet runt så räcker det med en tvåa på skalan för att det ska bli skitjobbigt. Jag vet inte hur jag ska göra för att ta nästa steg för att bli frisk. Mina tankar rör sig mycket kring min värk tyvärr, och det är nog därför som människor runt mig i min närhet undviker mig… de orkar inte med att höra på skiten, vilket jag förstår.
Jag tycker att det är skitjobbigt och höra på andra människor som gnäller av olika anledningar, men jag förstår dem samtidigt, för det är otroligt tufft att bära en börda själv. Jag ska försöka att bli bättre på att lyssna på människor, och bättre på att hålla mina tankar inom mig, åtminstone själva gnället över min jobbiga situation. Om jag släpper min gard för några sekunder så kommer mina bittra tankar och tar över mitt tänk, det är omöjligt att inte glida in i katastroftänket då. När jag är inne i katastrofbubblan så kretsar tankarna kring allt som är dåligt i mitt liv, men också allt som är dåligt i världen.
När jag läser nyheterna och håller mig uppdaterad på allting som händer runt om i världen så blir jag nedslagen. Jag känner att det är kört för hela mänskligheten, vilket är en väldigt jobbig känsla. Jag antar att det är min depression som gör att jag ser så mörkt på framtiden för mänskligheten. Det finns så otroligt mycket hopp och kärlek i världen, så det kommer nog att lösa sig om vi börjar samarbeta och tar hand om varandra. Jag har tagit mitt ansvar ett par dagar nu, för jag har spridit lite glädje hos de få människor jag har haft kontakt med. Det har handlat om små gärningar av medmänsklighet, men det gör verkligen gott för både mottagaren och givaren.
Min handläggare på socialen är på gränsen att gå in i väggen, jag ser alla tecken hos henne, så det är bara en tidsfråga innan hon kraschlandar, och det vill jag verkligen inte att hon gör. Jag vet att hon relativt ofta är frånvarande med sjukt barn, och jag tror att det är det som hon blir stressad över… för de har en otroligt hög arbetsbelastning och varje gång någon måste vara hemma från jobbet så läggs det ytterligare börda på handläggarnas axlar. Det gör ont i mig att se en sådan fin och empatisk människa lida, så jag har överöst henne med beröm, och talat om för henne att jag tycker hon är en fantastisk person som bemöter oss på ett fint sätt. Hon blev verkligen glad när jag sade vad jag tyckte… hon blev lite rörd… och då sade jag bara sanningen, det kanske är något som fler borde tänka på.
Det behövs inte så mycket för att göra skillnad i världen, och även om man inte själv kan göra allt för alla, så kan man göra något för någon, och det ändrar världen till en bättre plats för oss alla. Jag tycker att livet är grymt tungt just nu, men jag antar att det kan ändra sig snabbt, både till det bättre och till det sämre… det är ju femtio procents chans till att det blir till det bättre, och det är ett jävligt högt odds. Keep on fighting, är väl det som gäller antar jag, så jag biter ihop en dag till och stångar pannan blodig i jakten på ett bättre liv med mindre eller ingen värk alls.