känslan av uppgivenhet
onsdag den 18 februari 2015.
Jösses vilken kväll det var igår, jag hamnade nog på en åtta i vas-skalan… eller kanske en nia. Jag började med saroten igår, och jag tog den till natten… jisses vad jag somnade fort. Jag har nästan sovit hela natten, men frun väckte mig vid midnatt och ville att jag skulle släppa ut hundarna. Jag var helt borta när jag klev upp ur sängen och frun började bråka om att jag var konstig för att jag gjorde tokiga saker, men det var som att gå i sömnen ungefär. Jag hade stoppat ner handen i en burk med salt och sagt att det var konstiga kemikalier i den. Jag försökte också gå på toaletten, men det var upptaget. Jag hade tagit fram min nyckelknippa och försökte låsa upp dörren med hemnyckeln… flera gånger, men det fanns inte något lås.
Jag kände mig väldigt dåsig nu på morgonen, och jag är säker på att det var medicinens fel. Nu framåt lunch så känns det lite bättre, men jag är fortfarande lite segare i huvudet än vanligt. Kom precis in från en promenad. Jag gick tre kilometer och jag är väldigt nöjd med det. Jag har värk i ländryggen idag med, men den är kanske på en sexa, vilket är bra mycket bättre än igår, det är bara höger bäckenled som är värre. Jag hade så ont igår så jag försökte att få tag på min läkare så att hon kunde skriva ut något starkare att ta när värken blir så där outhärdlig, men hon hade fyllt sin telefontid som vanligt.
jag kan inte skaka av mig den där känslan av uppgivenhet som jag har, och det är jobbigt att känna att ingenting spelar någon roll. Allt det här med försäkringskassan har verkligen knäckt mig, jag är så frustrerad över att vara helt maktlös. Det skulle vara kul att få träffa flera som är i samma situation som mig, ja alltså sådana som är sjukskrivna men utförsäkrade. Jag tänker ofta att jag bara ska skita i att vara sjukskriven och börja jobba istället, men det hjälper inte att tänka så, för det går inte att jobba med någonting hur jävla mycket jag än vill… värken gör det omöjligt för mig.
Imorgon så måste jag ringa till min handläggare på soc, så att jag kan fråga henne om det finns möjligheter att få någon slags hjälp med att bli godkänd som hyrestagare av en lägenhet. På något sätt så känns det angeläget att vi får tag i en lägenhet så att familjen klarar att ta hand om sig själva om någonting skulle hända mig… eller om jag skulle vilja lämna familjen, vilket jag faktiskt har tänkt på av olika anledningar. Det finns vissa saker som jag skulle vilja göra i livet… med livet, och några av dessa saker kräver att jag får ta hand om mig själv. Jag har haft en tanke på att åka ut i världen och hjälpa till vid olika konflikter, kanske den i Syrien eller Irak. Innan jag kan klara av en sådan grej så måste jag ju först bli bra mycket bättre i ryggen och bäcken, annars blir det omöjligt.
Jag är en sådan där människa som alltid har tyckt om äventyr, och när jag blev pappa så har det inte funnits någon tid för det, så nu när barnen är vuxna så skulle jag vilja göra ett stort äventyr, och det jag kommer på som är gratis är att åka till ett krigsdrabbat land och hjälpa befolkningen med skydd och resurser, men det är förstås en dröm och en farlig sådan, men ibland så är det farliga det som får livet att vara värt att leva… i alla fall i min värld. Jag förstår att mina nära och kära skulle bli jätteledsna och oroliga om jag åkte till ett ställe där det finns en stor chans att jag aldrig kommer levande ifrån. Som min rygg känns nu så kommer det nog aldrig att ske, men man får väl hoppas.
Om jag skulle kunna rädda ett enda barn eller en enda människa genom att göra denna resa, så skulle det vara värt lika mycket som livet. Jag har alltid drömt om att göra något speciellt för att rädda någon, och även om det innebär att familjen blir lidande så tycker jag att skulle vara värt det om det kunde hjälpa någon som hade det värre än dem. Det känns lite som att familjen är bortskämd, ja att de är vana att jag alltid skall finnas där för deras skull… nästan som att de skiter i om jag lever mitt liv för mig själv… de tycker nog att jag lever för att de ska ha det bra och att de ska tas om hand av någon… men jag vet att de klarar sig med livet i behåll… det kanske inte ett barn eller en familj i ett krigsdrabbat område gör.