Kronisk värk suger

 

Jag är så otroligt låg i humöret idag, och jag tror att det är mitt oroande över ekonomin som gör mig så uppgiven. Jag har inte någon som jag kan diskutera eller anförtro mig åt… inte ens min fru vill lyssna på min oro över ekonomin, fast hon är högst delaktig i att den är som den är. Så fort som jag talar om pengar så skriker hon rätt ut att hon inte orkar höra det, och jag undrar hur hon tänker när hon tror att jag ska kunna klara av att bära den bördan helt själv. Mina vuxna barn är två ekonomiska katastrofer, vilket gör situationen ännu värre, så på den fronten är de inte alls vuxna.

Att leva som vi gör nu är inget som kommer att hålla särskilt länge till, jag skulle gissa på max ett par månader till. Det är så tragiskt hela den här situationen, och jag är så besviken på samhället att det kan få gå till så här. Det är ju en anledning till att jag inte kan jobba, jag är ju faktiskt sjukskriven och har doktorer som intygar att jag har de problemen som jag har, men ändå kan man inte få hjälp genom sjukförsäkringen som vi alla har varit med och betalat på. Det som är det jävligaste är att de knäcker människor under tiden det tar att överklaga besluten om avslag.

Min värk och min depression skulle behöva få min fulla uppmärksamhet så att jag kunde bekämpa dem, men nu så går all energi åt till att oroa sig för att inte kunna behålla sitt boende eller ha pengar kvar till mat eller pengar över till resor till sjukgymnaster, doktorer och försäkringskassan. Jag vet inte ens varför jag försöker att förklara hur det känns, det är ju självklart att människor inte tror att det kan vara på detta sätt, allting måste ju bero på att man är en latmask eller fuskare… annars hade han nog fått ersättning från försäkringskassan! … nej jag är inte lat, och min näst högsta önskan är att kunna arbeta igen.

Min högsta önskan är att slippa värken, så att jag får ett liv. Min andra önskan är att kunna arbeta, och min tredje är att min depression ska släppa sitt grepp om mig. Om min första önskan slår in så behövs ingen andra och tredje önskan, de kommer att lösa sig själva i och med att min värk försvinner, och då skulle jag önska att vi fick vår son tillbaks, och sedan att min övriga familj hade fått vara friska och slippa dessa hemska sjukdomar som redan tagit mammas liv, och är på väg att förstöra ytterligare ett.

Jag har försökt att inte publicera de hemskaste av mina tankar, men jag kan inte ljuga mer för att inte göra fler obehagliga till mods. Sanningen är att jag helst av allt skulle vilja vara död. Det är bara naivt att tro att min värk kommer att försvinna och att det här med sjukpenningen och utförsäkringen kommer att lösa sig. Jag orkar faktiskt inte den här kampen längre… nu när brorsan också har blivit svårt sjuk, och jag inte heller orkar vara ett stöd för honom, så blir min själsliga värk tillsammans med min kroppsliga värk allt för tung att bära… jag vet inte vart jag ska ta vägen med min ångest och värk.

Om jag hade haft råd hade jag försökt att få tag i något knark som bedövade alla känslor och kanske värken, men då blir sveket ännu större mot dem jag inte orkar vara ett stöd för. Alla i min omgivning är uppgivna, sjuka, tyngda av sort eller trötta på livet, ja kanske inte alla, men allt för många för att det inte ska påverka mig, och att jag inte påverkar dem. Alla verkar ha tappat hoppet om livet, det känns som att hela samhället eller mänskligheten verkar ha givit upp. Folk har till och med slutat att bry sig om vår moder natur som förstörs bit för bit, folk skaffar ännu miljöfarligare bilar, reser ännu mer än tidigare och konsumerar och skräpar ned naturen som om de inte trodde att det skulle komma någon morgondag… ja till och de med små barn bryr sig om att försöka minska sin påverkan på miljön… vi är körda, fucked, rökta, det är kört nu… allting är meningslöst.

Mina längre och längre inlägg innehåller bara mer och mer uppgivenhet och bitterhet över att livet inte var så fint och att inte mänskligheten är värd att kämpa för. Jag känner stark kärlek till mina medmänniskor vanligtvis, men jag märker att det är min bitterhet som tar över, och det är inte den människa som jag vill vara direkt… snarare tvärtom, jag skulle vilja förstöra den bittra människan som är mitt nuvarande jag, och jag tror att det enda raka vore att ge upp allting.

På ett sätt så känner jag att jag vill berätta för de människor som har bidragit till att jag har tappat hoppet, att det är deras beslut som har gjort att jag inte vill leva, och det är deras beslut som kommer orsaka att mina barn förlorar sin far… vilket de redan har gjort på sätt och vis, eftersom jag mest ligger i min säng och är tyst. Jag orsakar så mycket lidande med min nedstämdhet, och det är väldigt smärtsamt att inse att man gör sina närmaste illa, och det på grund av att man inte mår bra på grund av omständigheter som är utom min kontroll. Det är såklart mitt eget fel att jag har kronisk värk, det är såklart mitt eget fel att jag är deprimerad, men det är faktiskt genom politikernas neddragningar inom sjukvården och sjukförsäkringen som jag har blivit så här pass sjuk i huvudet och kroppen.

Hela den här soppan har jag försökt att beskriva gång på gång, jag har skrivit sida upp och sida ner, men jag har aldrig lyckats att få den att bli begriplig för någon, så jag har struntat i att publicera någonting… eller skickat in någonting till pressen. Jag är bara en av tiotusentals som har blivit offer för de nya sjukskrivningsreglerna, och jag förstår till en viss mån de nya reglerna, eftersom det är en stor kostnad att ha människor gående hemma sjuka. Tyvärr så är inte sjukvården heller tillräckligt effektiv så att man hinner tillfriskna på den tiden man har på sig innan man blir utförsäkrad, vilket är ett problem. Jag ger upp nu, jag orkar inte kämpa mer, jag vill bara ligga här tills jag dör… och det är inte något som påverkar vårt samhälle i negativ riktning, utan det är snarare bra för samhället att bli av med ytterligare en belastning… en parasit, eller som vår förre statsminister kallade oss… sovande folket, vilket jag antar menade att vi är lata jävlar som inte kämpar.