naket att skriva om dessa saker
söndag den 8 februari 2015.
Haft en jobbig dag med mycket värk idag, men jag har också fått en stor omgång kärlek också, vilket förstås väger tungt, kanske till och med så tungt att värken bleknar lite grann… men det räcker inte i dag i alla fall. Värken lyckas faktiskt skrika högst idag, vilket innebär att det gör mer ont än jag känner glädje och kärlek. Jag vet inte riktigt vad den här värken i rygg och ben kommer ifrån, den är nämligen lite annorlunda, känns inte som den gamla vanliga värken, utan mer som den värken som jag har haft vissa somrar i skovliknande attacker.
Värken är väldigt bedövande, men att få träffa sina älskade barn och barnbarn har gjort mig gott i själen, annars hade jag nog gråtit av smärta just nu, inte för att jag någonsin brukar göra det, ja alltså gråta av smärta… eller inte av någonting annat heller förutom om jag blir rörd… och det blir jag väldigt ofta faktiskt. Idag blev jag väckt av att det ringde från den mobila enheten, vilket är ett team inom psykiatrin som kan rycka ut vid jourfall. Hon som ringde var jättetrevlig och jag gillade verkligen att prata med henne, hon hade själv kronisk värk, så hon vet dessutom hur det påverkar människan.
Efter att jag träffat min psykolog tidigare i veckan så blev hon orolig för mig, jag hade redan innan jag åkte dit bestämt mig för att säga sanningen om hur jag mår och sådär, vilket jag också gjorde. Hon fick reda på att jag tänker en hel del på döden… och då rätt så ofta min egen död. Hon undrade om jag har funderat på att ta mitt liv, vilket jag svarade att jag hade gjort… och gör. Jag fick lova att låsa in mina vapen och ge frun nyckeln till vapenskåpet, vilket jag struntade i eftersom jag känner mig trygg att ha tillgång till mina vapen helt enkelt.
Min psykolog hade kontaktat mobila teamet och nu frågade de samma saker som min psykolog hade gjort innan. Jag skulle få hembesök av deras team med en läkare i följetåg, vilket jag tyckte var onödigt eftersom jag haft två hyfsade dagar på rad… jag sade att jag tyckte det vore pinsamt, vilket jag tycker också. Jag bestämde istället ett möte med dem på en psykiatrisk mottagning här i närheten senare i veckan, och det gick att få en tid samma dag som mitt möte med min psykolog så att jag inte behöver åka in två gånger med de kostnader det för med sig. Eftersom det skulle dröja ett tag innan min remiss blivit behandlad av psykiatrin så ville de förvissa sig om att jag inte gjorde något dumt mot mig själv.
Jag fick lova den trevliga kvinnan att jag skulle ge nyckeln till vapenskåpet till min fru, eftersom jag inte hade gjort det efter att jag lovat min psykolog det. Jag har bestämt mig för att berätta precis som det är för mina läkare, och för mina psykisar, det får vara slut på att låtsas som att det går bra när det inte gör det. Jag skulle önska att mina läkare som ska försöka få bukt med min värk brydde sig lika mycket som de som ska ta hand om min själ. Det känns rätt så naket att skriva om dessa saker, men detta är jag, och jag känner detta här och nu… jag är den jag är, det får vara slut på teaterkonsterna nu… sanningen ska hjälpa mig mer hoppas jag.