resten av livet
onsdag den 13 maj 2015.
Just nu känns hela livet grått och tråkigt… det är värsta deppvädret. Det har varit ett par jobbiga dagar med mycket värk, framförallt i benen på kvällarna. Jag har suttit en del i bilen och det är kanske mest därför jag har haft det värre… men jag vet inte. Det går rätt så bra utan mina värkmediciner, jag mår inte så där superdåligt i alla fall som jag har gjort den första tiden. Jag håller på att sätta ut Lyrican också, mitt mål är att sluta med alla mediciner… till och med de antidepressiva skall bort.
Jag har fått klartecken på att skicka in min överklagan till förvaltningsrätten, men det är värsta virrvarret fortfarande. Min handläggare på socialen och deras konsult har ändrat vissa saker så att jag måste försöka få min läkare att ändra sitt intyg så att det är rätt uppgifter som följer med… tyvärr så har inte min läkare så mycket tid över för det här, jag menar jag får ju inte ens svar från henne genom mina vårdkontakter, än sämre är det på telefon. Det finns aldrig någon plats i hennes telefonkö… tyvärr är min telefontid fylld för idag, bl.a. Bl.a., och det precis på klockslaget när telefontiden öppnar.
Jag känner en viss oro inför mitt möte med min ryggkirurg, för jag är så rädd för att jag ska banga ur på en operation när jag väl sitter där. Jag är egentligen inte rädd för själva operationen utan det är snarare en rädsla över att jag fattar ett felaktigt beslut som jag får ångra för resten av livet. Jag är inte alls säker på att det är rätt disk som han har siktat in sig på… det känns som att det är en chansning även om det var den som gav utslag på diskografin. Jag håller på att bearbeta mig själv så att jag ska ha bestämt mig helt och hållet när jag träffar min kirurg… men jag vet ju att han kommer att svara på de frågor jag har, och de svaren kan ju sätta griller i mitt huvud som omkullkastar min plan.
Så här kan jag ju inte ha det, men jag är ändå rädd för att det kan bli värre… för det skulle jag aldrig förlåta mig själv för.