vänta på bättre tider
söndag den 31 maj 2015.
Jag hade en bra dag igår om man ser till det stora hela, det var barnkalas med barnbarnen hemma hos äldsta sonen. Jag hade legat i sängen hela dagen tills det var dags att åka dit, så jag hade en överkomlig värk i kroppen faktiskt. Det är bara tio minuter med bil till sonen så det var också en bidragande orsak till att värken var överkomlig tror jag. Det blev många snorpussar av mina små barnbarn och dessutom så matade de mig med kakor de slickat på, rån de löst upp i sina munnar och jag antar att jag kommer att bli förkyld som dem… men vad gör man om en tvååring kommer och bjuder på både puss och slemmig kaka.
Jag har bokat tid hos en sjukgymnast den tionde juni, så jag ska ge bäckenleden ett ordentligt försök till att bli bra eller åtminstone bättre än vad den är nu. Nästa vecka blir det besök hos min ryggkirurg, och som det känns just nu så är jag för en operation, även om det känns lite tveksamt… men det kommer och går, vissa stunder känns det som att jag hellre dör än går igenom den skiten en gång till. Mitt problem är inte att jag tvivlar på att en operation kommer att göra värken överkomligare, utan det är nog så att jag känner tvivel på att jag orkar komma igen från en operation till… det känns som att jag skulle behöva komma igång med någon sysselsättning för att överleva min situation.
Det börjar bli outhärdligt rastlöst att bara vänta på bättre tider, och jag är rädd att jag inte kommer att greja att gå hemma längre nu. Tänk om jag får vänta på operationen ett år eller ett halvår… sedan kommer månader av rehabilitering på det… jag är livrädd att jag inte kommer att fixa ett år till. Vissa stunder… eller de flesta stunderna så känns det som att jag inte kommer att greja ens en vecka till, än mindre en månad till, fyfan vad jobbigt, jag vill bara komma igång med att jobba igen… nu. Det är inte särskilt realistiskt att jag kommer att vara tillbaks i jobb inom en rimlig tid och det skrämmer mig verkligen mycket.
Om jag skulle få en bättre ekonomi eller bara bli bättre i ryggen och bäckenet så kanske jag i alla fall hade råd och ork att engagera mig i någonting som gjorde min tid här på jorden uthärdlig. Jag skulle kunna komma hemifrån någon gång i veckan och träffa människor eller kanske återuppta mitt skytte… om jag nu blir friskförklarad från min depression någon gång och lyckas få tillbaka rätten att ha mina vapen. Jag ska försöka att ligga i sängen hela dagen idag också, men det är så in i helvete långsamt om jag inte lyckas sova bort dagen vill säga. Visst skulle jag behöva röra på mig så att inte kroppen förtvinar, men när jag är upprätt så trycks ryggen ihop och värken blir snabbt outhärdlig… det är ett riktigt moment tjugotvå faktiskt.