blixt från en klarblå himmel
måndag den 23 november 2015.
Jag orkar inte kämpa längre, jag orkar inte med det här jävla värken en dag till. Då jag inte får någon sjukpenning för det år som jag varit sjuk, pga. en jävla miss från försäkringskassan… så snurrar det här sveket från dem runt runt i huvudet och jag håller på att bli galen. Min hjärna fungerar inte längre, inte i en vanlig vardag. Alla räkningar och påminnelser… inkassokrav och kronofogdebrev som droppa ner på min hallmatta förblir oöppnade… jag orkar inte ta tag i den biten längre.
Jag ska strax åka till min handläggare på arbete och försörjning… detsamma som soc var en gång i tiden fast med nyare namn. Vi ska se över nästa överklagan på den överklagan som jag har haft uppe i förvaltningsrätten men fått avslag på. Jag antar att jag måste fixa andra intyg hos mina läkare och sedan göra en ny överklagan till kammarrätten, men jag skiter i den biten nu… jag orkar inte mer. Om jag inte hade haft den här jävla värken så hade jag kanske klarat av den här cirkusen, men jag tvivlar ändå på att mitt psyke hade klarat av den här väntan som det innebär.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ge upp… jag vill absolut inte ta mitt liv, inte för att jag skulle ha något emot att en blixt från en klarblå himmel slog ner och dödade mig på fläcken… men jag tar inte mitt liv i alla fall. Hur ger man upp? Jag har funderat på att bara gå ifrån allting och lämna skiten bakom mig, jag har funderat på att utvandra till ett land i mellanöstern, men jag orkar ju inte ens åka bil i en timme utan att behöva lägga mig ner under outhärdlig värk… dessutom hur blir det med mediciner om man blir uteliggare… vart gör man av sina saker?
Jag har fått mycket hjälp av samhället i och med att jag har genomgått så många operationer och varit sjukskriven under så många perioder av mitt yrkesliv… men nu när det blir så här så känner jag mig så sviken… rätt så bortskämt egentligen, man räknar med att få hjälp… men det är inte så det fungerar längre tyvärr. Om jag inte skulle ha sömnen som liksom nollställde den tidigare dagens plågor så skulle jag ha varit död för länge sedan, det är jag säker på. Jag skulle vilja säga till min socialsekreterare att vi skiter i det här nu… jag ger mig för det är inte längre värt kampen… jag ska ta mod till mig och säga det idag när jag träffar henne.
Tyvärr så ska det vara en konsult med som ska titta på mitt ärende hos fk, och även min frus… jag orkar inte överklaga mer nu… inta med tanke på att det bara är för två jävla månader… resten av det ett och ett halvt år som gått har de ju blåst mig på eftersom den rysktalande handläggaren på försäkringskassan inte lyckades förmedla att jag skulle göra en ny anmälan varje gång jag fick ett nytt sjukintyg. Både jag och min handläggare på soc var i kontakt med henne flera gånger och hon sade inte någonting om det en enda gång.