fram och tillbaka
tisdag den 15 september 2015.
Jag tyar icke längre… det kan man lugnt påstå. Vilken svacka jag har hamnat i, jag har förlorat hoppet och allting känns så jävla tungt. Min ryggkirurg har i alla fall remitterat mig till en ortoped som ska vara duktig på bäckenleder och ländryggar, men tror ni inte att den doktorn skickade mig till en annan spoling till doktor… jag antar att han tycker att jag är ett lätt fall som en jäkla lärling kan kolla på.
Jag har fått tid där i slutet av oktober, vilket känns alldeles för avlägset för mig just nu, jag klarar inte av att vänta längre nu… klarar inte av den här värken och den här inaktiviteten som blir när man bara kan ligga ner på grund av ryggjäveln och bäckenet. Det känns som att jag kommer att hamna så där långt ner i mörkret som jag var tidigare, och det skrämmer mig som satan.
Jag skulle behöva ha kraft för att kämpa mot försäkringskassan också, men värken tar all kraft ifrån mig. Rastlöshet, tristess och en känsla av att jag missar allt i livet genom att ligga i min sängjävel jämt… det gör så att jag har lust att bara skita i allting nu, men tyvärr så har man den där inbyggda mekanismen som ser till att man plågar sig igenom en dag till… och en dag till… och så vidare. Det känns så otroligt maktlöst att kämpa mot någon myndighet… jag orkar inte det liksom, jag orkar ju knappt att stå upp på grund av värken.
Egentligen så spelar det inte någon roll om jag får rätt mot försäkringskassan eller inte… mitt problem är ju ändå lika svårt. Även om jag får ersättning från försäkringskassan så kommer min värk att segra över mig, det finns inte någon möjlighet att fortsätta att kämpa i den här takten… och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag inte att jag kommer att få någon lindring någon gång, det saknas vilja och förståelse från de läkare som jag kastas fram och tillbaka mellan. Det blir aldrig någon som ser helhetsbilden tyvärr.
Om jag skulle sätta ett datum som sista dag på min kamp kanske… låt säga att jag kan kämpa fram till julafton men inte längre… sen är det ok att ge upp eller skita i allting och bara lägga sig ner som en riktig förlorare. Jag vet inte riktigt vad jag menar med att ge upp… jag skulle bara vilja att det här fick ett slut, men helst skulle jag vilja få ut min historia innan jag slutar mina dagar på gatan eller i jorden.